“Det började med en skakning på nedre däck. Det fyllde oss väl mer med häpnad än med skräck. Vi förstod inte riktigt orsaken till att fartyget sprungit läck. Man hade sagt oss att detta var världens modernaste osänkbara skepp…Vi gick till baren och fick oss var sitt gratis glas champagne…
…Det är rätt typiskt för just vår tid. Vi har förlorat den sista gnuttan hopp. Vi går till botten där vi står, men flaggan den går i topp!”
Det blir allt glesare med nyhetsrapporteringen från kärnkraftshaveriet vid Fukushima i samband med jordbävningen i Japan. Vi ser inte längre skeppet. Faran över? Rätt typiskt för just vår tid…
Citerade texten är låten Ti
tanic av Miakael Wiehe. Den användes bl.a. i Folkkampanjen mot kärnkraft inför folkomröstningen 1980. Ett år som jag jobbade som mest intensivt hittills i mitt liv, bland annat med detta. Meningsfullaste arbetet också – förutom det som mamma!
Enligt Wiehe handlar sången om den lille mannens hjälplöshet inför ett stort skeende han inte kan påverka. Å ena sidan är det så med kärnkraften i världen för oss idag. Å andra sidan kan vi alltid påverka allting. Livet och världen pågår inte enligt facit. Tyvärr lärde vi i min generation, som gick i grundskolan på 1960-70talet, oss att kolla efter rätt svar i facit alltför ofta.
Slutsats: Släng facit, kavla upp ärmarna, upp på barikaderna, spar energi och bränsle, samåk, kör och flyg mindre, utveckla nya bränslen, återvinn energi, effektivisera maskiner,rusta upp vattenkraft, odla energigrödor, bygg vindkraftverk, vågkraft-maskiner, sätt upp solceller med mera,m.m. Så kan vi stänga kärnkraft, skruva av oljekranarna och skotta igen kolgruvorna.
